Adopt, don’t shop

Det här är en bild på min hund för två år sedan. Cirka ett år gammal, ensam, rädd och ledsen, nedsjunken i ett hörn på ett betonggolv och med utslag på nosen. Bredvid en sliten plastbädd med en mjuk filt i. Inte i bädden. Bredvid. Jag blir ledsen varje gång jag ser den här bilden.

Pedro, maj 2012
”Pedro”, maj 2012. Foto: Ninfa Chacón Bendeck

This is me, Pedro when I was surrendered to the pound in May 2012…..I was so scared in there….didn’t know what was going to happen to me. Thankfully A Dogs Life were able to get me out to kennels and found me a new home. Unfortunately I was returned from my home after a year as my owner had to move house and was not allowed pets! So I went to a foster home with A Dogs Life. But the great news came through from Hundar Utan Hem that I was welcome in Sweden.

Källa: Facebookinlägg av A Dogs Life.

Från okänd bakgrund till ett dog pound, via A Dogs Life till ett hem på Irland, tillbaka till A Dogs Life och ett jourhem, via Hundar Utan Hem till ytterligare ett tillfälligt hem i Sverige hittade han till slut sitt ”forever home” hos vår familj. Julen 2013 flyttade han in, stressad, osäker och utan glädje. Inte så konstigt kanske med den bakgrunden.

Här är en bild från april i år, mindre än två år efter den förra bilden. Ett annat hörn, en annan hund?

Junior, april 2014
Junior på kontoret, april 2014

Titta på hans blick.

Idag är han mer självsäker och framförallt gladare. Bakom osäkerheten fanns en hund med personlighet som älskar att mysa och bli kliad på magen. Han har fortfarande flera olika stressbeteenden  men världen är lite mindre läskig. Vi är långt, långt ifrån ”i mål” men det går framåt.

Jag säger inte att det är lätt eller roligt jämt. Jag säger att det är värt det.

Tänk dig för innan du handlar från Blocket. På ett kallt betonggolv någonstans sitter en ledsen och rädd hund ensam i ett hörn och väntar på dig. Kontakta någon av de organisationer som omplacerar hundar i Sverige, här är fyra exempel (i bokstavsordning):

Har du inte möjlighet att adoptera en hund men ändå vill hjälpa till, överväg att donera pengar eller material. Kontakta någon av organisationerna för att höra vad de har för behov just nu.

Junior på kontoret, juli 2014
Kontorshunden Junior, juli 2014

 

Junior i parken, maj 2014
Junior i parken, maj 2014

 

Astra 070209-131202

AstraIgår åkte jag till veterinären med Astra. Hon var sjuk men jag förstod nog inte hur allvarligt det var. Hon hade gått ner kraftigt i vikt de senaste dagarna och vägde nu bara 1,85 kg. När vi kom till Nacka djurklinik var kroppstemperaturen låg och blodtrycket dåligt, veterinären kallade läget för kritiskt. På ultraljudet kunde man se gamla permanenta skador på ena njuren och liknande men nyare skador på den andra. När den andra njuren också började ge upp blev hon så här sjuk och jag fattade igår beslutet att inte tvinga henne att fortsätta. Fortsätt läsa Astra 070209-131202

Where to bury a dog

Av Ben Hur Lampman, via The Bark

A subscriber of the Ontario Argus has written to the editor of that fine weekly, propounding a certain question, which, so far as we know, yet remains unanswered. The question is this — ”Where shall I bury my dog?” It is asked in advance of death.

The Oregonian trusts the Argus will not be offended if this newspaper undertakes an answer, for surely such a question merits a reply, since the man who asked it, on the evidence of his letter, loves the dog. It distresses him to think of his favorite as dishonored in death, mere carrion in the winter rains. Within that sloping, canine skull, he must reflect when the dog is dead, were thoughts that dignified the dog and honored the master. The hand of the master and of the friend stroked often in affection this rough, pathetic husk that was a dog.

We would say to the Ontario man that there are various places in which a dog may be buried. We are thinking now of a setter, whose coat was flame in the sunshine, and who, so far as we are aware, never entertained a mean or an unworthy thought. This setter is buried beneath a cherry tree, under four feet of garden loam, and at its proper season the cherry strews petals on the green lawn of his grave. Beneath a cherry tree, or an apple, or any flowering shrub of the garden, is an excellent place to bury a good dog. Beneath such trees, such shrubs, he slept in the drowsy summer, or gnawed at a flavorous bone, or lifted head to challenge some strange intruder. These are good places, in life or in death. Yet it is a small matter, and it touches sentiment more than anything else.

For if the dog be well remembered, if sometimes he leaps through your dreams actual as in life, eyes kindling, questing, asking, laughing, begging, it matters not at all where that dog sleeps at long and at last. On a hill where the wind is unrebuked and the trees are roaring, or beside a stream he knew in puppyhood, or somewhere in the flatness of a pasture land, where most exhilarating cattle graze. It is all one to the dog, and all one to you, and nothing is gained, and nothing lost — if memory lives. But there is one best place to bury a dog. One place that is best of all.

If you bury him in this spot, the secret of which you must already have, he will come to you when you call — come to you over the grim, dim frontiers of death, and down the well-remembered path, and to your side again. And though you call a dozen living dogs to heel they should not growl at him, nor resent his coming, for he is yours and he belongs there.

People may scoff at you, who see no lightest blade of grass bent by his footfall, who hear no whimper pitched too fine for mere audition, people who may never really have had a dog. Smile at them then, for you shall know something that is hidden from them, and which is well worth the knowing.

The one best place to bury a good dog is in the heart of his master.

Våra hundar äter Alm

Det här är lite konstigt. Man vet ju att hundar käkar gräs för magens skull och så, men våra hundar äter löv. Från träd. Fast bara Alm.

Det började med att Nikita kom på att det var gott. Fråga mig inte hur det gick till, men hon kommer på grejer ibland. Sen lärde hon Lilly att hitta Alm. Sen lärde hon Smilla också, och nu käkar både Smilla och Nikita Alm så fort de kommer åt.
Fortsätt läsa Våra hundar äter Alm